Mardröm?

Maria hade spenderat ungefär 4 timmar på vägen nu. Det låg tre tomma pappmuggar på passagerarsätet och en satt i mugghållaren, tom. Inte bara kaffemuggarna var tomma, utan nu även tanken på bilen. Maria suckade och kollade GPS:en efter närmsta mack. 3 km, det var OK, det skulle hon hinna. På radion spelades rockklassiker och hon trummade med till musiken på ratten. Det var mörkt ute nu. Sommaren var snart över och man kunde inte längre njuta av de varma sommarkvällarna utan en tunnare jacka på sig. Plötsligt avbröts musiken på radion av ett trafikmeddelande, två bilar hade kolliderat längre fram på vägen hon befann sig på, men de var bortom macken, så hon skulle inte behöva stå i kö utan bensin och kaffe. Efter ett tag blinkade hon höger och svängde in på den lilla macken. Det var öde runt om. Förutom macken fanns det en självservice station och en parkbänk, annars var det bara en tom parkering och skog runtom. Det var mörkt nu och Maria förvånades över hur fort det mörknat. Hon klev ur bilen, låste den och gick mot den lilla butiken. På vägen mötte hon en man med en stor raggig hund. Den stora gråa hunden vände sig mot henne och kollade henne i ögonen, slickade sig runt munnen och verkade se rakt in i hennes själ. Hon rös, men så började hunden vifta på svansen och betedde sig som en hund ska. Hon klappade den på huvudet och den slickade henne på handen, hon bytte några ord med mannen om hur snabbt sommaren var över och hur mörkt det blivit. När hon klev in i den lilla butiken hade hon kassan nästan direkt till höger om sig, en glassfrys direkt framför sig och kylar till vänster. Sedan fanns det hyllor fyllda med chips, choklad och lite annat smått och gott utplacerade i mitten av butiken. Hon gick fram och tog en kexchoklad och gick mot kassan. Då hörde hon plötsligt ett skrik utifrån. Det riktigt skar genom henne och man hörde tydligt att det var ett skrik av smärta. Ett skrik igen, sen såg hon mannen hon just pratat med, han med hunden, komma springande in under lysena från yttertaket på macken. Hon såg att han höll ena handen tryckt mot magen och när hon kollade mer noggrant såg hon att han blödde kraftigt från handen. Han sprang som om han blev jagad av någon eller något. Plötsligt dök en stor figur upp ur skuggorna. Maria kände igen figuren som hunden, men det var något annorlunda med den. Den var större, mer musklad, som om den tagit snabba steroider. Det fradgade runt munnen på den och ögonen var röda istället för vackert bruna som de brukar vara hos hundar. Den gick sakta fram i attackpossition mot mannen som föll baklänges. Han försökte kravla sig mot butikens ingång med den blödande handen fortfarande tryckt mot magen. Hunden, eller vad det nu var, släppte ut ett förfärande vrål som inte påminde om något hon någonsin tidigare hade hört. Den verkade inte vilja kliva in i ljuset, utan vankade av och ann precis utom räckhåll, men lystes ändå upp svagt av neonljuset från taket. Mannen i kassan stod och gapade, chockad. Maria kastade ifrån sig kexchokladen på kassan och sprang mot dörren. Den öppnades automatiskt och hon tog mannen om överkroppen och släpade in honom. Hundmonstret vrålade igen. Utifrån lät det ännu värre och fick alla hår på kroppen att resa sig på henne. Hon släpade in mannen och skrek åt mannen i kassan att låsa dörrarna. Han hoppade över disken och sprang snabbt fram och satte nyckeln i låset. Maria tog av sig jackan och den tunna koftan hon hade under, lindade mannens sargade hand med koftan för att försöka stoppa blödningen.
”Ring polis och ambulans!” skrek hon till kassakillen. Han fumlade upp telefonen bakom disken och slog larmnumret.
”Det är upptaget!” skrek han i panik. Han var tydligt vettskrämd och skakade där han stod med luren utsträckt i luften mot henne, som om hon kunde få dem att svara snabbare.
”Försök tills de svarar.” sa hon i lugn ton. Det blödde igenom koftan ganska snabbt och hon insåg att hon måste hitta på något annat sätt att stoppa blödningen. Hon bad om ursäkt och böjde sig över mannen för att ta av honom skärpet. Det använde hon till att linda runt underarmen för att hindra blodflödet, men hon var tvungen att hålla det spänt eftersom det inte fanns hål att fästa det i så långt in. Mannen flämtade och skakade, han började bli blekare.
”I min bil.” fick han fram mellan flämtningarna.- ”I min bil, ett gevär. 6 patroner.” Han ryckte till av smärta när han försökte resa sig upp.
”Du är inte i rätt tillstånd för att jaga nu.” sa Maria och höll ned honom lugnt.
”Nej, du måste döda den!” skrek han, nu lät han förbannad. Maria såg chockat på honom.
”Jag?” Hon skrattade till lite.- ”Jag är revisor, jag har aldrig hållit i ett vapen i mitt liv. Det närmaste jag kommit ett vapen är min stora kökskniv.” Hon tittade bort mot mannen bakom disken som fortfarande försökte komma fram till larmcentralen. Han vände ryggen mot henne som om han visste vad han tänkte.
”Hallå, du! Har ni ingen larmknapp under kassan?” frågade hon och han vände sig mot henne och såg ut som att han fått en uppenbarelse. Han tryckte in knappen och väntade, kollade ut genom fönstret i butiken som om polisen magiskt skulle dyka upp.

”Ser ni honom?” frågade mannen.
”Ser vem?” svarade Maria.
”Otto, min hund. Eller det som var min hund.” Hon tittade ut i mörkret utanför, men såg inget som rörde sig där.
”Jag ser inget, men det är mörkt ute. Vad var det som hände egentligen?” Nu var hon ärligt nyfiken och tittade ner på den blödande mannen. Hon hade sett att några fingrar saknades på hans hand, kanske även en bit av själva handen. Det var svårt att se med allt blod.
”Jag vet inte. Vi gick runt hörnet för att rasta honom. Plötsligt började han morra och gläfsa. Inte alls likt honom, han är en väldigt snäll gammal hund i vanliga fall. Jag trodde det fanns något djur där. Han är gammal jakthund och instinkterna sitter väl kvar tänkte jag. Men så var det som att han exploderade! Han växte, bara sådär!” Mannen började se panikslagen ut av minnesbilderna som förmodligen passerade i hans inre sinne.- ”Sedan vände han sig bara mot mig och hoppade på mig. Han högg mot mig och jag försvarade mig genom att sätta upp händerna. Det var då han högg mig i handen och jag försökte springa tillbaka hit. Han sprang inte mot mig, utan gick bara morrande, sakta sakta mot mig.” Mannen började skaka nu, tydligt rädd och upprörd över vad som hänt hans älskade hund.- ”Han verkade inte vilja följa med in under ljuset. Jag trodde han skulle döda mig!” Nu började mannen gråta. Plötsligt hördes ett tjut av mannen bakom disken, han hade nått fram. Han förklarade allt så snabbt att Maria knappt hörde vad han sa. Sedan vart han tyst, en lång stund. Han började skaka.
”Men det är akut! Mannen blöder, vi behöver hjälp! Det är ett monster där ute!” Nu skrek han i panik i luren. Sedan lade han på.
”De har mycket att göra, tydligen något som hänt längs vägen.” Maria tänkte på bilolyckan, men så stor kunde den inte varit så att de behövde hela polisstyrkan och alla ambulanser i kommunen. Hon vart orolig.

En dimma hade börjat lägga sig utanför. Det var vanligt med dimma svala kvällar som denna, men den här dimman kändes annorlunda, tjockare, mer mystisk, magisk på något sätt. Hon kollade på klockan, den var kvart över tio nu. De hade varit instängda här i nästan två timmar. Den blödande mannen, som presenterade sig som Carl, hade satt sig mot glassfrysens varma luftuttag för att värma sig. Han var i chock och hade förlorat mycket blod. Maria trodde inte att han skulle överleva natten om de inte fick hjälp NU! Hon gick runt i butiken. Hon hade tagit en flaska vatten ut kylen, hon hade inte behövt betala. Hon gav lite till Carl som nu nästan såg som att han sov. Maria var orolig. De måste göra något, men vad? Killen i kassan, som kallade sig Lasse, hade satt sig ned på golvet framför kassadisken med benen uppdragna och ansiktet begravt i händerna. Själv vankade hon av och an.

”Vi måste göra något!” sa hon till slut.- ”Vi måste ge oss ut härifrån.” Lasse tittade förvånat på henne.
”Vi? Vi kan inte, han kan inte.” Han pekade på Carl som verkade ha somnat. Kanske var han död tänkte Maria. Hon gick fram till honom och kollade hans puls. Den slog svagt mot hennes fingrar.
”Då går jag!” sa hon och reste sig upp. Hon kollade i Carls fickor efter hans bilnyckel. Hon mindes att han sagt att han haft ett gevär i bilen. Men hon hade ingen aning om hur man använde det, ännu mindre hur man laddade ett.
”har ni dator med internet här?” frågade hon Lasse. Han pekade bort mot kontorsdörren. De gick båda dit, han låste upp och släppte in henne. Han tänkte att om chefen får reda på att han släppt in en kund här skulle han döda honom, men nu var det en akutsituation. Maria satte sig vid datorn och sökte på Google om hur man laddar och skjuter ett gevär. Det var svårt, det fanns många olika modeller och hon visste inte vilken sort Carl hade i bilen. Men hon kollade igenom lite olika modeller och sen gick hon ut i butiken igen. Hon gick fram till glasdörrarna och kollade ut. Hon såg inget. Hon frågade efter en ficklampa och lyste ut genom glaset. Inget fanns där ute. Carls bil stod under yttertaket i ljuset. Hon skulle kunna ta sig dit på fem sex sekunder om bilen var olåst. Hon hoppades att den var olåst. Lasse låste upp dörren och släppte ut henne. Han låste bakom henne. Hon sprang fram till bilen och hoppade in, den var olåst. Tacksamt låste hon alla dörrar i bilen. Det var en stor bil, en Jeep. Hon hade aldrig kört en Jeep förr. Hon lutade sig bak i baksätet och letade efter geväret. Hon hittade inget och kom på att man kanske inte har det ligga löst inne i bilen bara sådär. Hon kom på att det kunde finnas i bakluckan, men hon ville inte gå ut och riskera att Otto-monstret skulle komma och attackera henne. Hon kravlade sig bak och kollade om man kunde fälla ner ryggstöden i baksätet för att komma åt backluckan inifrån. Det gick och hon lyste med ficklampan in i det mörka utrymmet. Ett ögonblick av panik slog till när hon inte hittade något, men andades lättat ut när hon såg en stor metallåda vid sidan av. Den var låst med hänglås. Hon kollade nyckelknippan och hittade en nyckel som såg ut att passa för hänglås. Det gick upp med ett klick och hon öppnade. Det var ett gevär av den modell hon hade sett på Google. Nu behövde hon bara hitta patronerna. De låg i en röd ask inne i metallådan. Hon laddade geväret och tog med gevär och patroner till framsätet. Hon satte händerna på ratten och andades snabbt. Hon har aldrig varit såhär rädd i sitt liv. Hon kände att fyra koppar kaffe kanske varit en dålig idé ändå, hon kände sig kissnödig. Men nu var hon tvungen att förtränga det, hon skulle ut och jaga. Vad hon jagade hade hon ingen aning om. Eller vart hon skulle åka.

Hon kom att tänka på olyckan. Det kanske fanns kvar poliser där. Hon svängde ut Jeepen på motorvägen. Det var skrämmande tomt på vägen. Dimman var fortfarande tjock och hon hade halvljuset på för att se bättre genom dimman. Efter ungefär en kvart kom hon fram till stället där olyckan verkade ha skett. Två bilar stod front mot front i diket på höger sida, men ingen syntes till. Hon åkte sakta förbi, sträckte sig över passagerarsätet och lyste ut genom rutan med ficklampan. Hon tvärnitade och drog efter andan när hon såg vad som låg där i diket. Något litet, hårigt och blodigt. Något som hade varit, eller kunde ha varit, en hund. Den vita pälsen var fläckad av blod. Den såg död ut. När hon kollade närmare såg hon att hunden inte såg normal ut. Hon tänkte på Otto-monstret. Den här hunden hade råkat ut för samma sak som Otto. Men den här hunden var död, alltså kunde man döda dom. Men vart var människorna? Och poliserna? Ambulansen hade säkert tagit med sig alla till sjukhuset, men varför lämnade de hundmonstret där? Borde de inte tagit med det för obduktion och undersökning? Frågorna snurrade i hennes huvud. Hon lyste litet åt sidan och fick syn på ännu mera blod. Något rött lyste upp i framrutan på ena bilen när hon lyste på den. Blod. Det såg ut som att det sprutat upp på framrutan inifrån. Hon började må illa. Hon rullade vidare i hopp om att hitta någon längs vägen som kunde hjälpa henne. Hon saknade sin gamla trogna GPS som kunde talat om för henne vart närmaste samhälle fanns, men Jeepen hade ingen GPS och inte var hon bra på att läsa kartor heller så hon försökte sig inte ens på att kolla i handskfacket. Vägen var ödslig, läskigt ödslig, ända fram till hon äntligen fick syn på gatlampor. Hon suckade lättat. Lampor brukade betyda människor, hus och kanske en eller annan polis. I värsta fall bara en upplyst korsning. Hon saktade in och insåg att hon legat straxt över 140 km i timmen hela vägen från de krockade bilarna. Hon kisade av ljuset från lamporna och såg sig omkring. Inte en kotte syntes till. Hon fick syn på ett hus där lamporna var tända. Hon svängde in på vägen mot huset, struntade i att blinka innan hon svängde. Gatlamporna slutade här och dimman hade lättat så hon satte på helljuset. Hon tvärnitade i panik när hon fick syn på något vid sidan av vägen. Otto-monstret. Han såg större ut än innan, eller så hade hon missuppfattat hans storlek redan vid macken. Han hade sitt stora huvud ingrävt i en komage. Kon, som såg ut som att den fortfarande levde, eller så var det dödsryckningar, sprattlade med ben och huvud. Marie insåg snart att det var kraften från Otto-monstrets bett och kraften han slet ur inälvorna ur kon som fick den att sprattla. Den kunde omöjligt leva sådär. Chockat satt hon och kollade på medan Otto-monstret slukade inälvor och slickade i sig blod. Plötsligt slutade han. Maria frös till, tittade ner på geväret på passagerarsidan som redan var laddat. Hon visste inte om hon borde släcka lamporna på bilen, men vågade inte chansa ifall hon skulle behöva snabbt köra därifrån. Otto-monstret tittade på henne, igenom henne, på samma sätt som han först gjort på macken, sedan vände han sig bort och sprang bort mot huset. Hon körde efter. Han sprang fort. Hon kollade hastighetsmätaren, 110 km i timmen. På bara någon minut var han framme vid huset. Han försvann bakom huset i mörkret. Maria kollade om hon såg någon röra sig inne i huset och hoppades att de i så fall höll sin inne och hade låst dörrar och fönster, men hon såg ingen rörelse från huset. Plötsligt greps hon av tanken, tänk om de också haft hund som förvandlats och dödat alla i huset. Då kanske det fanns fler hundar. Hon visste att det tog tid att ladda om bössan och om det fanns fler skulle hon behöva tid på sig, om hon ens lyckades träffa första gången. Hon bad till vem som helst att hjälpa henne. Plötsligt såg hon framlyktorna på en bil i backspegeln. Någon var på väg mot henne. Hon lade i handbromsen men lät bilen stå på tomgång. Hon var glad att Carl hade hunnit tanka bilen innan han rastat Otto-monstret. En stor svart bil körde mot henne, hon såg inte in i bilen eftersom hon blev bländad av lyktorna. Den stannade bredvid hennes bil, tätt inpå. Rutan rullades ner på passagerarsidan av den svarta bilen och hon hissade ner sin.
”Vem är du? Vad gör du här?” Hon såg inte mannen som pratade med henne genom bilrutan, men hon hörde att det var en man och han lät som en stor man. En grov och hård röst.

”Jag letar efter hjälp, Otto-monstret.” sade hon innan hon insåg hur fånigt det lät att kalla honom Otto-monstret, då mannen i bilen förmodligen inte hade en aning om vem Otto var eller vad Otto var.- ”Jag kommer från macken längre bort. Det är en man skadad där. Han...” Mer hann hon inte säga innan Otto-monstret kom flygande emot dem, mitt emellan bilarna. Han kastade sig mot hennes ruta, förmodligen för att hon satt närmast att få tag i. Han gläfste och högg i luften mot henne. Maria hann hissa upp rutan en bit innan hans stora missformade nos trycktes in mot henne. Hon var rädd att han skulle spräcka rutan och ta sig in. Hon tog gevärets baksida och slog det upprepade gånger mot Otto-monstrets käftar. Han reagerade inte ens utan fortsatte bara hugga och gläfsa efter henne. Hon kände paniken börja slå in. Adrenalinet pumpade i henne och hon vände gevärsmynningen mot Otto-monstrets käftar, satte det i hans mun. Han högg om gevärspipan och höll nästan på att slita det ur händerna på henne. Utan att titta tryckte hon av. En hög smäll ljöd genom bilen som fick hennes öron att tjuta. Han var vänd bort från Otto-monstret, kände blod rinna i ansiktet på henne. Det tjöt fortfarande i öronen och hon öppnade ögonen. Otto-monstret var borta. Hon hissade snabbt upp rutan igen och kollade ner på marken. Där låg han, Otto-monstret, död med tungan ut genom baksidan av skallen. Det hade blivit ett hål rakt igenom. Hon stirrade på hålet, mådde illa. Sedan mindes hon bilen som stod bredvid. Rutan var fortfarande nedvevad. Hon hissade ner sin ruta, men bara lite, så hon kunde prata ut genom rutan.
”Hallå? Är du kvar?” Hon kände att hon nästen skrek eftersom tjutet i öronen inte riktigt försvunnit än. Det var tyst från den andra bilen. Plötsligt såg hon hur kupélampan i den andra bilen tändes och förardörren öppnades. En stor man klev runt bilen och mot henne och Otto-monstret. Han tittade ner på det döda odjuret och sedan på henne.
”Jag heter Marcus.” sade mannen och sträckte fram handen för att hälsa. Maria hissade ner rutan lite till och sträckte ut sin hand försiktigt för att hälsa tillbaka.
”Maria” sa hon och skakade hans hand. Hon var förbryllad. Har man tid att hälsa artigt när det kan finnas fler monster där ute? Han visste nog mycket mer än vad hon gjorde.
”Snyggt skjutet tjejen.” Sa han och hukade sig ner för att kolla närmare på Otto-monstret. Han petade med pekfingret på Otto-monstrets revben och lyfte upp hans ena, vad som en gång var, öra.
”Han hette Otto.” fick hon ur sig. Marcus tittade på henne förvånat.
”Din hund?” sa han och pekade på Otto-monstrets slappa kropp.
”Nej det var en man på macken, det är... Var, hans hund. Han är skadad, mannen alltså, och behöver hjälp. Vart är alla poliser? Och ambulanser? Människor? Vad är det som händer?” Maria tryckte sig fram ut genom rutan för att se mannen bättre. Han backade och ställde sig framför sin stora svarta bil. I ljuset från strålkastarna såg han ännu större ut.- ”Vem är du?” nästan viskade hon. Mannen svarade inte. Han bara stod där med ena handen på motorhuven och den andra i framfickan på jeansen.- ”Hallå? Hörde du mig?” Nu höjde hon rösten lite. Mannen skrapade med foten i gruset så det krasade.
”Jag är generaldirektör Marcus Swan, Säpo.” Sa han och plockade fram sin legitimation och visade henne. Hon gapade och fortsatte stirra rakt fram där hon nyss sett hans legitimation.
”Säpo?” sa hon, fortfarande halvt gapande.- ”Vad är det som händer egentligen?” Detta frågade hon nog mest sig själv, men generaldirektören svarade henne.- ”Vi misstänker att ett virus har spridits i vattnet. Någon har planterat ut det för att testa ett framtida kemiskt vapen. Viruset är ofarligt för människor, men det påverkar hundar, som du ser. De muteras och blir till, vad var det du kallade det? Otto-monster?”
”Han heter, hette, Otto.” sa Maria bittert. ”Han är, var, ett hundmonster, men han heter Otto.”. Hon samlade sig.- ”Så du menar alltså att ett virus flödar i våra vatten som gör att alla hundar blir till muterade monster? Hur är det ens möjligt? Att blir sådär, så snabbt!” Hon pekade på Otto-monstret.- ”Men Otto drack inget vatten på macken.” Maria tänkte efter. Och hunden i bilen, den hade väl inget vatten? Det var möjligt att den haft en skål i bilen.
”Det tar dagar innan viruset ger effekt. Han kan ha druckit vattnet för flera dagar sedan.” svarade Marcus snabbt.
”Men, varför förvandlades han just idag? Och den där lilla vita hunden? Varför idag?” Maria slog ut med armarna som en unge som inte förstod vad mamma eller pappa sade.
”Om du följer med mig in till kontoret så ska jag förklara allt.” sade Mark och satte sig bakom ratten på sin bil igen. Maria var misstänksam. Det lät för konstigt för att kunna stämma. Båda hundarna, som säkert aldrig ens varit på samma ställe, förvandlades exakt samma dag. Marcus backade sin bil och vände den mot motorvägen. Han stod och väntade på att hon skulle göra det samma. Tveksamt lade hon i backen och började köra.

Precis innan de skulle köra ut på motorvägen kom hon ihåg Carl. Han behövde hjälp, snabbt. Hon hoppades att han inte redan var död. Hon såg Marcus stora svarta bil svänga åt vänster, själv svängde hon höger och körde tillbaka mot macken. I backspegeln såg hon hur bromsljusen tändes på den svarta bilen och att han svängde runt och vände bilen åt hennes håll. Hon tryckte ner gasen och motorn i den gamla Jeepen röt till. Hon kom upp i 150 km i timmen och höll den hastigheten tills hon passerat vraken på vänster sida om henne. Hon sneglade snabbt och såg att hunden var borta nu. Hon vart orolig och gasade på lite till. Bilen orkade inte riktigt med den höga hastigheten och Marcus svarta bil hade kommit ikapp henne. Han körde jämsides med henne och tutade samtidigt som han blinkade med helljuset. Hon fortsatte bestämt framåt. När hon såg mackens ljus saktade hon in. Den svarta bilen körde om henne och placerade sig framför henne. Bromsljusen lyste och hon var tvungen att bromsa ännu mer. Hon växlade och körde om igen och fortsatte gasa. Hon nästen sladdade in på macken och rusade ur bilen fram till glasdörrarna. Det var tomt där inne, ingen fanns kvar. En pöl av blod fanns kvar på golvet och telefonen låg på disken. Hon såg sig förvirrat om i butiken, sprang mot personalutrymmet. Rummet där datorn fanns var i total kaos, det låg papper överallt och saker var slängda på golvet. Hon stannade upp och kände sig mer rädd än någonsin. Än en gång vart hon påmind om att hon var kissnödig.
”Ett dåligt tillfälle att kissa.” sa hon för sig själv. Hon började rota bland papperna för att hitta något som kunde hjälpa henne. Marcus klev in genom dörren på butiken. Han ropade hennes namn. Hon kröp in under skrivbordet för att gömma sig. Hon visste att han skulle hitta henne där, så hon reste sig igen och sprang bort mot personaltoaletten. Än en gång gjorde kissblåsan sig påmind. Hon låste dörren, drog ner byxorna och kissade. Det var skönt och för en sekund glömde hon bort allt som hänt. Men när Marcus bankade på dörren och skrek åt henne att öppna blev hon genast påmind om situationen. Hon torkade sig snabbt, tvättade händerna och öppnade dörren.
”Jag var kissnödig.” sa hon klev ledigt ut genom dörren. Marcus följde efter.- ”Du måste förklara för mig nu Marcus, vad är det som egentligen händer här? Var är Carl och Lasse? Vad har hänt här inne?” Hon pekade in mot kontoret.

”Snälla, följ med mig så ska jag förklara allt.” sade han och pekade med hela armen bort mot bilarna. Motvilligt gick hon med honom och satte sig i hans bil.
”Carl och Lasse är i säkerhet. Stöket på kontoret beror på att mina agenter letat efter övervakningsfilmen från kameran utanför.” Han var lugn när han förklarade. Maria kände sig ändå illa till mods. Han fortsatte.- ”Det du har sett idag kommer du aldrig att glömma, så jag ska säga som det är. Vi har hört att någon, en okänd källa, har experimenterat och något gick galet fel. Dimman du sett idag var en gas som påverkar djur. De andas in gasen och blir tokiga, vilda rovdjur. Alla påverkas, fåglar, rådjur, kaniner, hundar... Ja alla. Vi vet inte var den kommer ifrån och den har härjat i många delar av landet.”
”Så du menar att det här inte är första gången?” Maria såg oroligt på honom.
”Nej.” sa han bara och fortsatte titta framåt. Maria funderade ett tag,

”Varför har ingen hört talas om det här förut?” Hon antog att säpo tystat ned det hela såklart och kände att frågan var dum.

”Det har aldrig hänt i den här skalan. Två gånger innan har dimman dykt upp och då har bara vilda djur blivit påverkade. En varg attackerade en jägare, även hans hund attackerade honom. En annan gång vart en älg galen och tog sig in i ett hus och fyra människor dog.” Han pausade. Det lät alldeles för underligt. Maria kliade sig i huvudet och funderade.
”Men, hur vet ni att det är dimman som orsakade djuren att göra det här?”
”Vi har tagit tester på djuren efter att de dödats och hittade kemikalier i dem som inte finns naturligt. Dimman såg vi inte förrän andra gången det hände och då märkte vi även att några hästar i stallet bredvid huset, där älgen.. Ja.. De vart tokiga och fick avlivas på plats. Stallet var då omringat av dimman. Inte alla djur påverkas, men de som gör det reagerar såhär. Vi försökte göra tester av dimman, men det är inte lätt att fånga in dimma, som du kanske förstår. Men de vi fick ut av testerna visade att den påverkar djuren.” Maria tyckte att det hela lät helt galet. Hon satt tyst och funderade på hela situationen.
”Vart är Carl och Lasse? Klarade han sig, Carl?”
”De mår bra. Carl vårdas på vår privata sjukavdelning. Han kommer klara sig, men hans ansikte går inte att rädda helt, han kommer få svåra men.” Maria hoppade till. Ansikte? Det var ju handen han hade skadat. Hennes hjärta slog snabbare än någonsin. Hon försökte dölja sin reaktion för att inte göra mannen misstänksam. Hon måste komma härifrån, det visste hon nu. Hon sneglade ner mot dörren, hon såg att den var låst. För att komma ut måste han öppna dörren. Hon var fast. Hon började få panik, men försökte dölja det. Mannen var inte den han utsade sig för att vara. Hon satt tyst och försökte komma på ett sätt att fly.

De körde ner i ett stort parkeringshus under ett stort höghus. Hon kände inte igen sig och måste ha slumrat till för plötsligt var det tidig morgon. Hon förbannade sig själv över att hon hade somnat, nu visste hon inte alls vart de var. Hur skulle hon ta sig därifrån? Han parkerade bilen och drog åt handbromsen. Han vände sig mot henne och hon kände nu paniken växa i kroppen. Nu kommer han döda henne, tänkte hon. Men istället låste han upp dörren med en knapp mellan sätena och klev ur. Hon följde efter och funderade på att springa. Förmodligen var han beväpnad och hon skulle inte ha en chans, så hon gav upp den tanken. De tog en hiss upp i byggnaden. Knapptavlan på hissväggen visade att de skulle till tionde våningen. Dörrarna öppnades och de klev ut i en tom vit korridor med vita dörrar på vardera sida, med cirka 5 meters avstånd mellan dem. Antagligen kontor, tänkte hon. De gick längst bort i korridoren innan han stannade. Maria ryckte nervöst till.
”Här är vår sjukavdelning. En läkare ska kolla dig och undersöka om du blivit påverkad på något sätt av dimman. Sätt dig på britsen och vänta så kommer en läkare snart.” Han föste in henne i det vita rummet som bara hade ett fönster där persiennerna var fördragna. Lysröret i rummet blinkade lite och hon satte sig snällt. Han stängde dörren och genast sprang hon upp för att kolla ut genom fönstret, hon ville lokalisera sig, ta reda på vart i hela friden hon var. När hon vinklade upp persiennen fanns inget annat än en vägg med lampor som skulle imitera dagsljus där. Hon drog för igen och tänkte springa mot dörren när den plötsligt öppnades. In kom tre män, en klädd som läkare och två som sjukskötare. De gick emot henne, de två sköterskemännen tog tag i henne och höll fast henne i varsin arm bakom ryggen. Hon började sprattla och sparka, försökte bitas för att komma loss, men de var för starka. Mannen klädd i läkarrocken plockade fram en spruta och en stråle for ur nålen när han tryckte ur luft ut kanylen. Han gick fram och satte nålen i halsen på henne. Allt blev suddigt för att sedan mörkna.

Svettig vaknade hon och satte sig upp. Hon kollade sig omkring. Till sin förvåning insåg hon att hon var i sitt sovrum, i sin säng, iklädd sin vanliga pyjamas. Hon tittade ner på sina händer, kände på halsen. Hon kastade av sig täcket och hoppade upp ur sängen. Framför spegeln såg hon inga märken av någon spruta eller liknande. Hon stirrade på sin spegelbild länge, funderade. Hon gick ut i köket, satte på radion. Nyheterna kom på och hon lyssnade intensivt efter nyheter om den mystiska dimman och djuren, men inget nämndes om detta. Hon satte sig på köksstolen.
”Var det bara en dröm?”

Mitt livs bästa misstag!

Tom och Tess hade varit tillsammans i ungefär 3 år när allt började gå utför. De hade olika mål i livet och detta drev dem isär. Trots allt bestämde de sig för att fortsätta vara vänner. De umgicks tillsammans, fikade, var ute och dansade. Trots att de båda kände sig obekväma ville de inte sluta umgås. Det var som att de inte kunde slita sig från varandra ändå. När Tom träffade en tjej kände Tess ett sting av avundsjuka, en ganska stark avundsjuka faktiskt. Men hon försökte slå bort den känslan om och om igen. Toms förhållande med den nya tjejen höll inte särskilt länge vilket gjorde Tess glad, trots att hon inte borde vara glad. Hon borde känna med sin vän, sin bästa vän. Hon borde varit ledsen, lika ledsen som han var.

En sommardag var Tess ute och promenerade med sina vänner. De gick på stan, åt glass och skrattade tillsammans. Hon kände sig lyckligare än på mycket länge. Hennes tankar om Tom hade börjat minska och de hade även börjat umgås mindre. Men trots det ringde de varandra varje kväll och pratade i timmar. Det hade de aldrig gjort under hela deras tid tillsammans som ett par ens. Det var såhär det skulle vara, de skulle vara vänner. Bara vänner. Tjejerna gick in i en klädbutik och provade massor av olika klänningar. De hade planerat att gå ut på kvällen och ville hitta något fint att ha på sig. Tess hittade en liten tight lila klänning som enligt hennes mening var lite för kort, men hennes vänner menade att hon hade varit singel för länge nu och behövde dra till sig en man ikväll. Hon blev nedslagen på tanken av att behöva hitta någon annan. Hon trivdes som det var nu. Men hon skakade snabbt av sig känslan och skrattade med och skojade vidare med vännerna.
Efter deras tur runt i olika butiker på stan hade Tess stämt träff med Tom för första gången på länge. De skulle hem till hans föräldrar och äta middag. Hon packade ner sin lila klänning i väskan tillsammans med lite smink och andra saker inför kvällen ute med vännerna. Hon hade tänkt göra sig i ordning hemma hos Tom för att spara tid. Hon stod och valde bland smyckena i smyckeskrinet när hon fick syn på en liten rosa låda med glittrande rosa rosetter. I den lådan låg alla smycken hon fått av Tom under deras tid tillsammans. Hon hade helt glömt bort dem. Hon öppnade lådan och kollade på innehållet. Ett halsband i silver med en liten nalle som smycke, en ring i silver och två par örhängen, även dem i silver. Tom visste att Tess trivdes bäst i silver, därför köpte han bara silversmycken. Hon log för sig själv och tog ur ett par av örhängena som hade pärlor, satte i dem i öronen, stängde lådan och lade tillbaka den i skrinet.

Klockan var lite över fem när Tess kom fram till Toms lägenhet. Han satt otåligt i bilen och väntade på henne. Hon småsprang fram till bilen och hoppade in, kastade väskan över axeln ner i baksätet och drog på sig bältet innan hon stängde dörren.
  "Förlåt! Mycket trafik." Ljög Tess som kommit för sent för att hon inte kunnat välja kläder inför kvällen. Detta var andra gången hon skulle träffa Toms föräldrar. Bara en gång under deras förhållande träffade hon dem, en kväll på en promenad i parken. De hade varit där, ute med hunden och de hade råkat stöta på dem. De hade tagit en fika tillsammans och pratat länge innan de bestämde att de skulle ha middag tillsammans någon gång. Det tog lång tid innan den där middagen blev av, men nu var de på väg.
”Säkerhetsbältet.” Mumlade Tess till Tom och stirrade ut genom rutan. Han tittade på henne och satte sedan på bältet innan de svängde ut på motorvägen. De satt båda tysta i bilen på vägen. Tess funderade på hur det skulle vara, hos hans föräldrar. De hade verkat trevliga när de träffades för nästan ett och ett halvt år sedan, men hon var ändå nervös av någon anledning. Hon och Tom var ju inte tillsammans så hon behövde inte imponera på dem eller något sådant. Så varför var hon så nervös?
”Framme!” Sa Tom och lade växelspaken i friläge, drog i handbromsen och bara satt där. Tess tittade på honom. Han såg orolig ut.
”Vill du verkligen göra det här? Frågade hon honom.
”Mamma har tjatat i ett år nu. Hon… Hon gillade dig.” Han vände på huvudet och tittade ut genom sidorutan, fortfarande stillsittande. Tess visste inte riktigt vad hon skulle göra. Hon tittade ner på sina fötter och väntade på att han skulle röra sig. Tillslut öppnade han dörren och gick ut. Tess kom strax efter.

Toms föräldrar bodde i en mysig liten lägenhet inredd i en väldigt gammaldags stil. Det luktade svagt av rökelse och mat i hela lägenheten när de kom in. Toms mamma kom och gav dem båda en kram när de klev in i hallen. Hans pappa reste sig från soffan och skakade hand med Tess. Hon blev tillfrågad om hon kunde hjälpa till i köket. Hon hann knappt komma innanför dörren innan hon stod i köket med ett förkläde om sig och tvättade sallad. Toms mamma pratade på om massor av saker och Tess kände sig riktigt hemma och bekväm med henne. Hon gillade Toms mamma, mycket. Middagen flöt på utan problem och de pratade mycket. Tom satt mest tyst, han hade aldrig varit mycket för att prata, men Tess tyckte att han var ovanligt tyst ändå idag. När de skulle gå fick de båda kramar av föräldrarna innan de gick ut till bilen. Tom sa fortfarande inget när de satte sig i bilen och körde iväg. Inte förrän de klev in i Toms lägenhet sade han något.
”Hade du det trevligt?” Tess tittade förvånat på honom.
”Eh, ja det var väldigt trevligt. Jag gillar dina föräldrar. De är härliga.” Sa hon och log. Tess gick in i badrummet och började sminka sig och bytte om till sin klänning. Tom kom in med ett glas vin till henne. Hon tog en klunk och fortsatte med håret. Tom stod och tittade på henne i dörren.
”Vill du följa med ikväll eller?” Sade hon retsamt. Tom bara skrattade och satte sig i soffan igen med en öl i handen.
”Det är ju fotboll ikväll! Skrek han från vardagsrummet. Tess skrattade och skakade på huvudet. Killar och deras sporter. Hon hade aldrig gillat sport, men när hon väl kollade på något vart hon helt fast i matchen. Hon kunde sitta och skrika till spelarna, skälla på domaren och gorma när laget de hejade på gjorde mål eller missade en målchans. Tom hade alltid gillat det med Tess. Han hade gillat att sitta med henne nära och dricka öl framför fotbollen på TV. Han hade alltid trivts bra med henne nära. Han visste att han inte var den som alltid tog första steget till gos och mys, men han älskade när hon gjorde det. Nu såg han henne där, i en sexig liten klänning och väldigt vacker i sitt smink och fixade hår. Han tänkte tillbaka på tiden de hade tillsammans. Det gjorde han sällan, men nu kom det tillbaka. De hade det ganska bra ändå. Visst de bråkade en del, var oense om mycket och de ville helt olika saker i livet. Men de var ändå lyckliga. Tess vände sig mot honom, tog på sig en tunn jacka och sin lilla väska. Hon log. Hon såg så vacker ut. Det värkte i bröstet på honom när han såg henne där.
”Hej då då! Hoppas de vinner, vilka det än är du hejar på.” Hon log, vinkade, gick ut genom dörren och lämnade en tomhet efter sig som var svår att beskriva. Tom tog en klunk av ölen och stirrade mot sin TV igen.

Tess mötte upp med sina vänner i centrum. De hade druckit lite mer än Tess, men det hade hon inget emot. Hon hade inget emot att vara berusad då och då, men idag kände hon att hon behövde hålla kontroll på känslorna och alkohol brukade oftast släppa ut allt. Idag hade varit en dag full av nya tankar och funderingar. Hon hade sett Toms blick innan hon gick. Så tom, så sorgsen. Tjejerna gick till en klubb där det var gratis inträde. Kön var lång utanför, men eftersom det var sommar och varmt så gjorde det inte så mycket. De pratade och skrattade som de alltid gjorde. Plötsligt kom ett gäng killar fram till dem och frågade om de fick stå med dem. Tjejerna fnittrade och lät killarna kliva in i kön. De samtalade hela tiden i kön och när de kommit in bjöd killarna alla tjejer på varsin drink. Det var tre killar, en var lång och mörk, riktigt snygg. En hade ljust solblekt hår och gröna ögon, en riktigt vacker kille. De tredje var lite sliskig tyckte Tess. Bakåtkammat hår med massor av gelé i och betedde sig som en skitstövel, ett rikemansbarn i Tess ögon. Hon störde sig mycket på honom. Den ljusa killen slog sig ner bredvid henne. Han hade ett varmt leende och verkade mycket ödmjuk. De pratade och dansade hela natten. Nä de skildes åt frågade han om hennes nummer. Hon gav honom det.

Morgonen efter vaknade Tess tidigt, som hon alltid gör. Hon tog på sig morgonrocken och gick ut på balkongen och satte sig i morgonsolen. Plötsligt hörde hon telefonen plinga till. Det var ett sms, från honom.

De hade bestämt träff på ett café mitt i centrum. Tess var tidig men ville inte sätta sig och beställa än, så hon gick runt i området och kollade in i skyltfönstren i närliggande butiker. Hon kände sig nervös för första gången på hela dagen. De hade smsat i två dagar och igår hade han ringt. De hade pratat nästan hela natten innan de bestämde sig för att träffas. Hon hade spenderat förmiddagen med att kolla på tv, satte på sig det första hon hittade i garderoben och var inte nervös alls inför deras möte, förrän nu. Hon tänkte att hon kanske borde klätt upp sig lite, eller satt på mer smink, eller åtminstone haft på sig lite parfym. Hel plötsligt lade någon en hand på hennes axel. Lite halvt skrämd ur sina egna tankar vände hon sig snabbt om.
”Oj! Hej, det var inte meningen att skrämma dig.” Det var Mark, mannen hon träffat ute den kvällen och som hon pratat hela natten med. Hon hade nästan glömt hur han såg ut. Hans ljusa solblekta hår var fixat på samma sätt som kvällen de träffats, han hade ljusa jeansshorts och en vi t-shirt. Hans hud var solbrun och hans leende var bländande. Han var riktigt stilig, eller vacker snarare. Tess vart plötslig generad och sa;- ”Nej du skrämdes inte, jag var upptagen i egna tankar bara och jag var inte beredd på att någon skulle komma…” Plötsligt tystnade hon. - ”Jag… Eeh..” Mark log åt henne.
”Kom så sätter vi oss och tar en kaffe.” Och så tog han hennes hand och de gick in tillsammans. Generad över sitt dumma babbel och över att han just tagit hennes hand bara sådär gick hon med honom med blicken i marken. När de fått varsin kaffe och glass så satte de sig ner i solen på uteserveringen och pratade. De pratade om allt. Han berättade att han pluggat i USA i 3 år och hade ett eget företag nu som det tydligen gick väldigt bra för. Han berättade att han precis hade köpt en båt som han hade nere i hamnen men visste inte hur man körde den, så han skulle ta en kurs i hur man gör. Allt detta lät som skryt i Tess öron och hon var måttligt imponerad. Hon kände sig till och med lite dålig som bara gått klart gymnasiet och jobbat som servitris på en restaurang de senaste åren. Det var genom jobbet hon hade träffat Tom. Han jobbade som kock på en av restaurangerna hon hade jobbat på. När hon berättade om sig själv och vad hon jobbade med såg Mark väldigt imponerad ut. Varför visste hon inte. Att vara servitris var väl inget gentemot att ha ett eget företag och tjäna massor med pengar. Han ställde massor med frågor, om det var stressigt, om gästerna var trevliga och så vidare. Inte en fråga om pengar eller hur mycket hon tjänade. Det gjorde henne glad. Han brydde sig inte om sådant och han verkade vara genuint intresserad av henne och hennes arbete. Han kanske inte var så dålig ändå.

Efter kaffet gick de en promenad längs hamnen. Han visade sin båt för henne och tog henne ombord. Han förklarade för henne vad allt var och hon skrattade.
”Jag är uppväxt på sjön. Min pappa är en fiskarson och vi har haft många båtar. Jag kan visa dig.” Hon satte sig i det väldigt bekväma sätet vid styrplatsen och pekade på alla instrument och knappar och förklarade vad alla betyder och är till för. Den var lite modernare än de hon var van med, men det är alltid oftast samma, ser bara olika ut. Hon visade även några knopar och knutar som var bra att kunna och Mark tittade imponerat på. Han var snabb på att lära sig och såg lycklig ut där han satt i fören på båten med ett gäng tampar och knöt. Tess tittade på honom och log. Kanske var han lite bättre än bra.

De hade nu varit ett par i över ett år och hon tyckte mycket om Mark. Han hade berättat om sina drömmar för Tess och det gjorde henne glad. De hade ungefär samma drömmar och mål med livet. Han ville ha barn och gifta sig, skaffa hus eller lägenhet och kanske en hund eller två. Tess ville hellre bo i hus än i lägenhet trots att hon trivdes bra i sin lägenhet där hon bodde nu och hon ville hellre ha katt än hund, men det var ju inget att bråka om. De hade umgåtts mycket med Tess vänner, däribland även Tom. Mark tyckte om Tom. Tess tyckte det var lite jobbigt att han tyckte om honom så mycket, men hon var samtidigt glad att hon kunde fortsätta umgås med Tom. Mark hade bara två vänner han umgicks med, de två de hade träffat ute den kvällen då de träffades första gången. Martin, den med det sliskiga håret, visade sig vara mycket trevligare än den hon trodde att han var och hade blivit tillsammans med en av Tess vänner. Hon var glad för deras skull. Nästan gladare än hon var för henne och Mark. Hon var lycklig, men ändå gnagde något i henne. Något hon inte kunde komma undan, men hon visste inte riktigt exakt vad det var. Hon kunde inte sätta fingret på det. Mark var underbar. Han skämde bort henne på alla vis, en riktig romantiker. Han köpte blommor till henne och tog med henne ut på fina restauranger. Där satt de och diskuterade om servitriserna där var bättre än henne eller inte och skrattade åt små misstag servitriserna gjorde när de serverade. Han var rolig Mark, hade en riktigt härlig humor. Det älskade Tess. Mark hade sagt ”Jag älskar dig” till henne efter att de hade varit tillsammans i fyra månader. Hon hade inte svarat honom, bara log mot honom och gav honom en kyss. Än idag, över ett år senare, hade hon fortfarande inte sagt de tre orden ordentligt. Han hade bara antagit att hon hade svårt för just de orden och låtit det vara. Han märkte ju att hon älskade honom på sitt vis.

Denna dagen var det ett och ett halvt år sedan dagen de träffades och det firade de på ett fint hotell med middag i sängen. Sängen var nog större än Tess badrum hemma och badrummet större än hennes kök. Hon kände sig som en prinsessa i den fina mjuka morgonrocken från hotellet och de mjuka lakanen i sängen. Plötsligt satte sig Mark upp och tittade allvarligt på henne. Han tog upp en fjärrkontroll från nattygsbordet och satte på stereon. Låten Wherever you will go av The Calling började spela. Tess såg oroat på honom, varför såg han så allvarlig ut? Något skulle hända, men hon visste inte vad. Han klev upp ur sängen och gick runt mot hennes sida. Hon satte sig upp och vände sig mot honom.
”Sitt kvar.” sa han och höll ner henne med båda händerna på hennes axlar. – ”Tess, kära älskade Tess. Jag vet att vi inte känt varandra så länge än. Men vi har en hel evighet på att lära känna varandra. Så därför vill jag fråga dig…” Han tystnade och Tess såg ännu mer oroad ut. Hennes hjärta bultade hårt i hennes bröstkorg.
”Jag vill fråga dig om du vill spendera en evighet med mig. Vill du gifta dig med mig Tess?” Han gick ner på knä och ur lådan i nattygsbordet bredvid plockade han fram en ask. Det var en guldring med en stor diamant i. Tess gapade av förvåning. Både över frågan och storleken på stenen.
”Ja… Ja det vill jag!” Fick hon ur sig tillslut. De kysstes och höll om varandra länge.

Tess hade fått fria tyglar att planera bröllopet så som hon ville ha det. Hon hade ju sin dröm, sin fantasi, om hur det skulle vara. Allt var perfekt. Inte ens ekonomin kunde sätta stopp eftersom Mark tjänade en hel del på sitt arbete. Hon hade hittat en klänning som var lika perfekt som i hennes fantasi, platsen skulle vara vid en sjö med mullig skog. Det fanns en stuga att hyra i närheten av en sådan plats. De bokade den. De skulle spendera en tid i stugan en vecka innan bröllopet. Alla nära vänner skulle vara där med innan resten av släkten och vännerna kom. I ett år hade de planerat och nu var det dags. De åkte bil upp till stugan. Det tog ungefär tre timmar att åka och den sista delen av vägen innan de kom fram var så vacker. Tess kände det som att det var en dröm. Bokskogar sträckte sig i miltals där de åkte på slingrande vägar. Stugan var stor med tre våningar. En källarvåning med 6 sovrum och ett stort vardagsrum med utsikt över sjön. På andra våningen fanns en stor festlokal med ett stort kök och en väldigt stor altan som vette ut mot skogspartierna och krökte sig runt huset och bort mot sjön. När de lastat ut allt satte de sig alla ner i det stora vardagsrummet och delade på lite vin och öl. En av grabbarna påpekade att de inte haft någon svensexa än och var lite bitter över detta. Mark kom på den briljanta idén att, varför har de inte det nu då? Och grabbarna började genast planera. Tess och hennes vänner gick ut för att kolla omgivningarna. Tom var såklart med. När han reste sig för att gå med Tess och de andra ropade Mark på honom.
”Tom!! Du är ju grabb, kom hit!” Tom tittade på Tess och Tess tittade tillbaka. Hon nickade och gick ut och Tom gick och satte sig med killarna och började planera.
”Hey, vi har ju inte haft möhippa heller!” Utbrast plötsligt Pillan, en av Tess kompisar.
”Jag behöver ingen.” sa Tess och ryckte på axlarna.
”Du verkar inte så lycklig som man ska vara när man gifter sig Tess. Du strålar inte. Du snarare… Det är en mörk aura om dig.” Sa Pillan och lade en hand på Tess axel. Tess log ett falskt leende.
”Det här är allt jag kunnat drömma om! Jag är nog bara stressad och nervös.” Sa hon och kramade om sin vän.
Dagen efter åkte killarna in till närmaste stad för att ha svensexa. Tjejerna satte kvar ensamma i huset och drack vin, lekte lekar och badade nakenbad i sjön. På kvällen satt de framför en brasa och drack vin i pyjamas. De pratade om allt som de alltid brukade göra. De drack flaska efter flaska och samtalet blev djupare och djupare. Samtalet kom in på före detta pojkvänner. En efter en beklagade de sig över vilka idioter deras ex var och hur dumma de varit som slösat sin tid med någon så idiotisk. Tess började plötsligt gråta.
”Men Tess! Vad är det? Vad händer?” Sa Lisa plötsligt när hon fick se Tess tårar. Tess sa inget, bara tog en flaska vin och sprang ut ur huset. De andra satt kvar. De tänkte att hon behövde tid för sig själv. Lisa som känt Tess längst och känner henne bäst visste innerst inne vad det handlade om, men hon sade inget.

Tess gick ut på altanen och satte sig vid ett av picknickborden som var placerade vid sjösidan. Hon suckade och tårarna började rulla igen.

Det var dagen innan bröllopet och gästerna hade börjat anlända. Några bodde i husbil eller husvagn och några i stugan. Det var trångt, men alla fick plats. Folk hade börjat sätta fart med dekorationerna och tårtan och maten skulle komma till kvällskvisten från en cateringfirma. Tess stod bara och tittade på medan alla sprang runt som yra höns. Hon kunde inte hjälpa att känna sig lite nere. Hon borde vara glad, det visste hon, det var ju hennes dag. Men ändå malde en tanke i henne som hon inte kunde skaka av sig. Hon stod med ett glas vatten i handen som hon inte drack ur. Isen hade redan smält i glaset och imma hade bildats runt hennes hand på glaset. Hon suckade och gick in för att försöka hjälpa till med något, men varje gång hon frågade sa de alla att hon var bruden och skulle inte behöva göra något. Marks farmor kom och klappade henne på kinden med sin rynkiga hand.
”Flicka lilla, mår du inte bra? Är det nerverna som spökar?” Sa hon med en rosslig röst. Tess log och nickade bara till svar, sedan gick hon iväg ner till sjön och satte sig på en sten. Hon kom på att hon hade glaset kvar i sin hand och tog en klunk av det nu ljumna vattnet.
”Det här är så fel.” Sa hon för sig själv och tog en klunk till.
Hon tänkte på dagarna som gått i stugan. Mark och Tom hade umgåtts hela tiden tillsammans. Tess hade velat ha en stund ensam med Tom, men var rädd att Mark skulle misstycka eller att någon skulle börja undra. Speciellt Lisa, som kände Tess bäst, skulle börja fundera. Allt hon ville ha var en stund med honom och prata, kanske en promenad i den vackra bokskogen. Hon satt djupt insjunken i sina egna tanka när Mark kom ner till henne. Han hade sin hand på hennes axel och stod bakom henne.
”Det här kommer blir perfekt.” Sade han och log. Tess tittade ner i sitt glas och försökte tränga bort den brinnande känslan av tårar i ögonen. Hon svalde och tittade upp mot honom och log. De gick tillsammans upp tillbaka mot stugan. Genast när de kommit upp ropade någon på honom och han sprang iväg och lämnade Tess igen. Hon ställde ifrån sig glaset och gick iväg bortåt vägen. Hon behövde en stund för sig själv, utan en massa folk runtomkring som förde liv. Hon hade gått i ungefär en timma när hennes telefon ringde, det var Tom.
”Hallå?” Hon försökte svälja tårarna.
”Vart är du Tess? Folk frågar efter dig.” Tom hade en oro i rösten som hon så väl kände igen.
”Jag behövde gå iväg en stund, tänka lite. Ensam.” Nu rann tårarna på henne. Hon försökte att inte snyfta och fortsatte.- ”Jag vet inte. Jag vet inte alls Tom.”
”Vad vet du inte?” Nu lät han ännu mer oroad.- ”Vart är du Tess? Jag kommer!” Hon berättade vart hon var och han lade på luren. Tess stod och snyftade högt med handen för munnen. Hon visste verkligen inte. Varför var hon så ledsen? Hon hade fått sitt drömbröllop med en man som faktiskt var helt OK! Plötsligt gick det upp för henne. Hon slutade snyfta och stod bara och gapade. Nu visste hon. Hon visste precis varför hon kände såhär. Precis då kom Tom springande. Han måste ha sprungit väldigt fort eller så hade hon stått där länge och snyftat, vilket som var hon glad att han var där. Han andades tungt och flämtade. Ställde sig med båda händerna på knäna och hämtade andan. Tess stod bara där och tittade på honom. Han rätade på sig och öppnade munnen för att säga något när plötsligt Tess kastade sig runt hans hals och höll honom hårt. Han vart chockad till en början, men besvarade hennes omfamning till slut.
”Jag vet Tom! Jag vet varför jag gråter!” Hon snyftade och Tom stod tyst och smekte hennes hår.- ”Jag vet. Jag vill inte gifta mig, inte med Mark.” Tom sköt henne ifrån sig.
”Va? Vad är det du säger?” Han gapade nästan av förvåning.- ”Det här är ju allt du någonsin drömt om! Vad håller du på med Tess?” Hon torkade en tår och tittade honom i ögonen.
”Ja det är det, förutom på en punkt.” Hon spände riktigt blicken i honom och han började bli nervös.- ”Det här är mitt drömbröllop, förutom att det är dig jag vill gifta mig med! Dig Tom. Inte Mark. Jag har tvivlat på det här sedan dagen han friade, men eftersom det var min dröm och mitt mål i livet. Vi hade samma idé på hur våra liv skulle vara. Vi hade samma planer. Därför fortsatte jag, gick med på allt han sa. Men han är inte du Tom! Han är inte du.” Tom skulle precis säga något när hon avbröt honom.- ”Jag älskar dig Tom och jag har alltid gjort. Och jag kommer alltid göra det. Vi kommer aldrig kunna vara bara vänner. Det värker i mig när du inte är med mig, det gör ont att se dig med någon annan eller att höra att du inte kan eller vill vara med mig. Men jag förstår dig Tom, jag förstår precis. Men jag vill att du ska veta innan jag kliver upp där imorgon och säger ”ja” till att bli Marks fru, att jag aldrig kommer sluta älska dig.” Hon började gråta hysteriskt igen. Tom tog tag i hennes hand, smekte bort tårarna från hennes kind och kysste hennes panna på exakt det sättet hon älskade.
”Tess. Jag har aldrig slutat älska dig och jag kommer inte heller sluta göra det. Jag hade hoppats på att det skulle komma en dag som den här, då du inser det samma. Men idag är helt fel dag att komma på det Tess. Du gifter dig, imorgon!” Hon började gråta ännu mer och satte sig på huk.- ”Men Tess, jag vill gifta mig med dig med.” Hon slutade gråta och tittade upp på honom, förvånad över vad han just sagt. Han hade aldrig velat gifta sig. Inte hans sak, hade han sagt.- ”Dagen då vi var hos mina föräldrar på middag, det var den dagen då jag insåg att det var dig jag ville spendera resten av mitt liv med. Men jag var rädd att du inte kände det samma, så jag ville inget säga.” Tess reste sig upp och kysste honom, länge.
”Vad gör vi nu då?” Sa hon plötsligt. Hon var lycklig och orolig på samma gång. Mark hade lagt ner mycket pengar på det här och mycket känslor. Tess visste inte bättre än att ringa sin bästa vän Lisa. Lisa kom med bilen till där de stod längs vägen.
”Vad i hela friden Tess?” Hon nästan skrek medan hon klev ur bilen och smällde igen bildörren.- ”Vad fan Tess! Jag har vetat om det här hela tiden.” Hon drog händerna genom håret över huvudet som om det skulle hjälpa henne att tänka bättre.- ”Den kvällen, när vi pratade om våra ex. Du tänkte på Tom då, eller hur?” Tess nickade och snyftade.- ”Jag visste hela tiden. Varför sa du ens ja när Mark friade? Hur kunde du ens...” Hon såg ut som hon höll på att få en panikattack.
”Jag visste inte. Förrän nu.” Sa Tess och tittade skamset ner i backen.
”Du visste visst! Jag har sett det på dig. På er båda! Ni tittar på varandra som om ni båda sålt smöret och tappat pengarna. Som ett barn som förlorat sin hundvalp.” Hon suckade.
”Vad gör vi nu då?” Frågade Tom.
”Ja ni måste ju berätta för Mark. Och hela släkten. Oj oj oj.” Hon kliade sig i huvudet.- ”Ni är ute på hal is nu.”

De satte sig alla i bilen och körde tillbaka till stugan. När de kom fram kom Mark emot dem. Han tittade oroligt på Tess. Hon bad honom följa med upp på rummet så de kunde prata. Hon förklarade allt, om Tom och hennes känslor för honom. Hon grät och skrek nästan ut sina ursäkter. Hon gick ner på knä och höll hans händer där han satt på sängkanten utan en min i ansiktet. Han såg helt tom ut. Plötsligt log han och sa,- ”Kära älskade Tess. Jag är hjärtekrossad. Men det känns bättre att det är Tom än någon annan. Jag är jätte ledsen att det blev såhär. Jag vet inte vad jag ska göra, vart jag ska ta vägen nu. Men jag vill inte se dig olycklig med mig när du älskar någon annan. Och Tom är en fin kille. Det enda jag vill av dig nu är att du kliver upp inför alla här och förklarar vad som hänt. Jag kommer åka härifrån. Jag vet inte vart jag kommer ta vägen än, men jag måste iväg. Säg åt alla att de får äta av maten och dricka hur mycket de vill. Se till att alla har det roligt.” Han reste sig upp och Tess följde efter.
”Förlåt Mark. Du är en fin kille. Du förtjänade inte det här.” Hon tittade ner i golvet. Han vände sig inte ens om utan gick bara ut därifrån. En stund senare hörde hon hur en bildörr smälla igen och hur han sladdade ut från gårdsplanen. Hon började gråta igen men samlade sig snabbt. Hon var tvungen att göra det här.

Hon gick ut i den stora festlokalen och startade ljudsystemet för att få igång en mikrofon. Det krasade i högtalarna och folk stannade till för att titta på henne. Hon tog ett djupt andetag.
”Kan alla vara snälla och komma hit.” Hon pausade och väntade på att folk skulle börja samlas runt henne.- ”Jag har något att säga. Bröllopet kommer inte att bli av.” Folk drog efter andan och började mumla till varandra. Hon tog ett nytt djupt andetag, svalde tårarna.- ”Jag kan inte genomföra det här. Allt är mitt fel. Förlåt. Ta gärna för er av mat och dryck och stanna tills imorgon om ni behagar. Och än en gång, jag ber om ursäkt för allt besvär.” Hon stängde av mikrofonen och lade den på en stol, sedan gick hon därifrån. En hand grep tag i hennes arm när hon var på väg ut. Det var Marks farmor.
”Flicka lilla. Jag visste. Du är förlåten.” Sedan gick hon därifrån. Tess började snyfta igen. Hon gick till sitt rum och packade allt utom bröllopsklänningen. Den hängde kvar där på skåpet. Sedan gick hon ut och satte sig i bilen där Lisa och Tom väntade, sedan körde de därifrån i tystnad medan Tom och Tess höll varandras händer i baksätet.