Mardröm?

Maria hade spenderat ungefär 4 timmar på vägen nu. Det låg tre tomma pappmuggar på passagerarsätet och en satt i mugghållaren, tom. Inte bara kaffemuggarna var tomma, utan nu även tanken på bilen. Maria suckade och kollade GPS:en efter närmsta mack. 3 km, det var OK, det skulle hon hinna. På radion spelades rockklassiker och hon trummade med till musiken på ratten. Det var mörkt ute nu. Sommaren var snart över och man kunde inte längre njuta av de varma sommarkvällarna utan en tunnare jacka på sig. Plötsligt avbröts musiken på radion av ett trafikmeddelande, två bilar hade kolliderat längre fram på vägen hon befann sig på, men de var bortom macken, så hon skulle inte behöva stå i kö utan bensin och kaffe. Efter ett tag blinkade hon höger och svängde in på den lilla macken. Det var öde runt om. Förutom macken fanns det en självservice station och en parkbänk, annars var det bara en tom parkering och skog runtom. Det var mörkt nu och Maria förvånades över hur fort det mörknat. Hon klev ur bilen, låste den och gick mot den lilla butiken. På vägen mötte hon en man med en stor raggig hund. Den stora gråa hunden vände sig mot henne och kollade henne i ögonen, slickade sig runt munnen och verkade se rakt in i hennes själ. Hon rös, men så började hunden vifta på svansen och betedde sig som en hund ska. Hon klappade den på huvudet och den slickade henne på handen, hon bytte några ord med mannen om hur snabbt sommaren var över och hur mörkt det blivit. När hon klev in i den lilla butiken hade hon kassan nästan direkt till höger om sig, en glassfrys direkt framför sig och kylar till vänster. Sedan fanns det hyllor fyllda med chips, choklad och lite annat smått och gott utplacerade i mitten av butiken. Hon gick fram och tog en kexchoklad och gick mot kassan. Då hörde hon plötsligt ett skrik utifrån. Det riktigt skar genom henne och man hörde tydligt att det var ett skrik av smärta. Ett skrik igen, sen såg hon mannen hon just pratat med, han med hunden, komma springande in under lysena från yttertaket på macken. Hon såg att han höll ena handen tryckt mot magen och när hon kollade mer noggrant såg hon att han blödde kraftigt från handen. Han sprang som om han blev jagad av någon eller något. Plötsligt dök en stor figur upp ur skuggorna. Maria kände igen figuren som hunden, men det var något annorlunda med den. Den var större, mer musklad, som om den tagit snabba steroider. Det fradgade runt munnen på den och ögonen var röda istället för vackert bruna som de brukar vara hos hundar. Den gick sakta fram i attackpossition mot mannen som föll baklänges. Han försökte kravla sig mot butikens ingång med den blödande handen fortfarande tryckt mot magen. Hunden, eller vad det nu var, släppte ut ett förfärande vrål som inte påminde om något hon någonsin tidigare hade hört. Den verkade inte vilja kliva in i ljuset, utan vankade av och ann precis utom räckhåll, men lystes ändå upp svagt av neonljuset från taket. Mannen i kassan stod och gapade, chockad. Maria kastade ifrån sig kexchokladen på kassan och sprang mot dörren. Den öppnades automatiskt och hon tog mannen om överkroppen och släpade in honom. Hundmonstret vrålade igen. Utifrån lät det ännu värre och fick alla hår på kroppen att resa sig på henne. Hon släpade in mannen och skrek åt mannen i kassan att låsa dörrarna. Han hoppade över disken och sprang snabbt fram och satte nyckeln i låset. Maria tog av sig jackan och den tunna koftan hon hade under, lindade mannens sargade hand med koftan för att försöka stoppa blödningen.
”Ring polis och ambulans!” skrek hon till kassakillen. Han fumlade upp telefonen bakom disken och slog larmnumret.
”Det är upptaget!” skrek han i panik. Han var tydligt vettskrämd och skakade där han stod med luren utsträckt i luften mot henne, som om hon kunde få dem att svara snabbare.
”Försök tills de svarar.” sa hon i lugn ton. Det blödde igenom koftan ganska snabbt och hon insåg att hon måste hitta på något annat sätt att stoppa blödningen. Hon bad om ursäkt och böjde sig över mannen för att ta av honom skärpet. Det använde hon till att linda runt underarmen för att hindra blodflödet, men hon var tvungen att hålla det spänt eftersom det inte fanns hål att fästa det i så långt in. Mannen flämtade och skakade, han började bli blekare.
”I min bil.” fick han fram mellan flämtningarna.- ”I min bil, ett gevär. 6 patroner.” Han ryckte till av smärta när han försökte resa sig upp.
”Du är inte i rätt tillstånd för att jaga nu.” sa Maria och höll ned honom lugnt.
”Nej, du måste döda den!” skrek han, nu lät han förbannad. Maria såg chockat på honom.
”Jag?” Hon skrattade till lite.- ”Jag är revisor, jag har aldrig hållit i ett vapen i mitt liv. Det närmaste jag kommit ett vapen är min stora kökskniv.” Hon tittade bort mot mannen bakom disken som fortfarande försökte komma fram till larmcentralen. Han vände ryggen mot henne som om han visste vad han tänkte.
”Hallå, du! Har ni ingen larmknapp under kassan?” frågade hon och han vände sig mot henne och såg ut som att han fått en uppenbarelse. Han tryckte in knappen och väntade, kollade ut genom fönstret i butiken som om polisen magiskt skulle dyka upp.

”Ser ni honom?” frågade mannen.
”Ser vem?” svarade Maria.
”Otto, min hund. Eller det som var min hund.” Hon tittade ut i mörkret utanför, men såg inget som rörde sig där.
”Jag ser inget, men det är mörkt ute. Vad var det som hände egentligen?” Nu var hon ärligt nyfiken och tittade ner på den blödande mannen. Hon hade sett att några fingrar saknades på hans hand, kanske även en bit av själva handen. Det var svårt att se med allt blod.
”Jag vet inte. Vi gick runt hörnet för att rasta honom. Plötsligt började han morra och gläfsa. Inte alls likt honom, han är en väldigt snäll gammal hund i vanliga fall. Jag trodde det fanns något djur där. Han är gammal jakthund och instinkterna sitter väl kvar tänkte jag. Men så var det som att han exploderade! Han växte, bara sådär!” Mannen började se panikslagen ut av minnesbilderna som förmodligen passerade i hans inre sinne.- ”Sedan vände han sig bara mot mig och hoppade på mig. Han högg mot mig och jag försvarade mig genom att sätta upp händerna. Det var då han högg mig i handen och jag försökte springa tillbaka hit. Han sprang inte mot mig, utan gick bara morrande, sakta sakta mot mig.” Mannen började skaka nu, tydligt rädd och upprörd över vad som hänt hans älskade hund.- ”Han verkade inte vilja följa med in under ljuset. Jag trodde han skulle döda mig!” Nu började mannen gråta. Plötsligt hördes ett tjut av mannen bakom disken, han hade nått fram. Han förklarade allt så snabbt att Maria knappt hörde vad han sa. Sedan vart han tyst, en lång stund. Han började skaka.
”Men det är akut! Mannen blöder, vi behöver hjälp! Det är ett monster där ute!” Nu skrek han i panik i luren. Sedan lade han på.
”De har mycket att göra, tydligen något som hänt längs vägen.” Maria tänkte på bilolyckan, men så stor kunde den inte varit så att de behövde hela polisstyrkan och alla ambulanser i kommunen. Hon vart orolig.

En dimma hade börjat lägga sig utanför. Det var vanligt med dimma svala kvällar som denna, men den här dimman kändes annorlunda, tjockare, mer mystisk, magisk på något sätt. Hon kollade på klockan, den var kvart över tio nu. De hade varit instängda här i nästan två timmar. Den blödande mannen, som presenterade sig som Carl, hade satt sig mot glassfrysens varma luftuttag för att värma sig. Han var i chock och hade förlorat mycket blod. Maria trodde inte att han skulle överleva natten om de inte fick hjälp NU! Hon gick runt i butiken. Hon hade tagit en flaska vatten ut kylen, hon hade inte behövt betala. Hon gav lite till Carl som nu nästan såg som att han sov. Maria var orolig. De måste göra något, men vad? Killen i kassan, som kallade sig Lasse, hade satt sig ned på golvet framför kassadisken med benen uppdragna och ansiktet begravt i händerna. Själv vankade hon av och an.

”Vi måste göra något!” sa hon till slut.- ”Vi måste ge oss ut härifrån.” Lasse tittade förvånat på henne.
”Vi? Vi kan inte, han kan inte.” Han pekade på Carl som verkade ha somnat. Kanske var han död tänkte Maria. Hon gick fram till honom och kollade hans puls. Den slog svagt mot hennes fingrar.
”Då går jag!” sa hon och reste sig upp. Hon kollade i Carls fickor efter hans bilnyckel. Hon mindes att han sagt att han haft ett gevär i bilen. Men hon hade ingen aning om hur man använde det, ännu mindre hur man laddade ett.
”har ni dator med internet här?” frågade hon Lasse. Han pekade bort mot kontorsdörren. De gick båda dit, han låste upp och släppte in henne. Han tänkte att om chefen får reda på att han släppt in en kund här skulle han döda honom, men nu var det en akutsituation. Maria satte sig vid datorn och sökte på Google om hur man laddar och skjuter ett gevär. Det var svårt, det fanns många olika modeller och hon visste inte vilken sort Carl hade i bilen. Men hon kollade igenom lite olika modeller och sen gick hon ut i butiken igen. Hon gick fram till glasdörrarna och kollade ut. Hon såg inget. Hon frågade efter en ficklampa och lyste ut genom glaset. Inget fanns där ute. Carls bil stod under yttertaket i ljuset. Hon skulle kunna ta sig dit på fem sex sekunder om bilen var olåst. Hon hoppades att den var olåst. Lasse låste upp dörren och släppte ut henne. Han låste bakom henne. Hon sprang fram till bilen och hoppade in, den var olåst. Tacksamt låste hon alla dörrar i bilen. Det var en stor bil, en Jeep. Hon hade aldrig kört en Jeep förr. Hon lutade sig bak i baksätet och letade efter geväret. Hon hittade inget och kom på att man kanske inte har det ligga löst inne i bilen bara sådär. Hon kom på att det kunde finnas i bakluckan, men hon ville inte gå ut och riskera att Otto-monstret skulle komma och attackera henne. Hon kravlade sig bak och kollade om man kunde fälla ner ryggstöden i baksätet för att komma åt backluckan inifrån. Det gick och hon lyste med ficklampan in i det mörka utrymmet. Ett ögonblick av panik slog till när hon inte hittade något, men andades lättat ut när hon såg en stor metallåda vid sidan av. Den var låst med hänglås. Hon kollade nyckelknippan och hittade en nyckel som såg ut att passa för hänglås. Det gick upp med ett klick och hon öppnade. Det var ett gevär av den modell hon hade sett på Google. Nu behövde hon bara hitta patronerna. De låg i en röd ask inne i metallådan. Hon laddade geväret och tog med gevär och patroner till framsätet. Hon satte händerna på ratten och andades snabbt. Hon har aldrig varit såhär rädd i sitt liv. Hon kände att fyra koppar kaffe kanske varit en dålig idé ändå, hon kände sig kissnödig. Men nu var hon tvungen att förtränga det, hon skulle ut och jaga. Vad hon jagade hade hon ingen aning om. Eller vart hon skulle åka.

Hon kom att tänka på olyckan. Det kanske fanns kvar poliser där. Hon svängde ut Jeepen på motorvägen. Det var skrämmande tomt på vägen. Dimman var fortfarande tjock och hon hade halvljuset på för att se bättre genom dimman. Efter ungefär en kvart kom hon fram till stället där olyckan verkade ha skett. Två bilar stod front mot front i diket på höger sida, men ingen syntes till. Hon åkte sakta förbi, sträckte sig över passagerarsätet och lyste ut genom rutan med ficklampan. Hon tvärnitade och drog efter andan när hon såg vad som låg där i diket. Något litet, hårigt och blodigt. Något som hade varit, eller kunde ha varit, en hund. Den vita pälsen var fläckad av blod. Den såg död ut. När hon kollade närmare såg hon att hunden inte såg normal ut. Hon tänkte på Otto-monstret. Den här hunden hade råkat ut för samma sak som Otto. Men den här hunden var död, alltså kunde man döda dom. Men vart var människorna? Och poliserna? Ambulansen hade säkert tagit med sig alla till sjukhuset, men varför lämnade de hundmonstret där? Borde de inte tagit med det för obduktion och undersökning? Frågorna snurrade i hennes huvud. Hon lyste litet åt sidan och fick syn på ännu mera blod. Något rött lyste upp i framrutan på ena bilen när hon lyste på den. Blod. Det såg ut som att det sprutat upp på framrutan inifrån. Hon började må illa. Hon rullade vidare i hopp om att hitta någon längs vägen som kunde hjälpa henne. Hon saknade sin gamla trogna GPS som kunde talat om för henne vart närmaste samhälle fanns, men Jeepen hade ingen GPS och inte var hon bra på att läsa kartor heller så hon försökte sig inte ens på att kolla i handskfacket. Vägen var ödslig, läskigt ödslig, ända fram till hon äntligen fick syn på gatlampor. Hon suckade lättat. Lampor brukade betyda människor, hus och kanske en eller annan polis. I värsta fall bara en upplyst korsning. Hon saktade in och insåg att hon legat straxt över 140 km i timmen hela vägen från de krockade bilarna. Hon kisade av ljuset från lamporna och såg sig omkring. Inte en kotte syntes till. Hon fick syn på ett hus där lamporna var tända. Hon svängde in på vägen mot huset, struntade i att blinka innan hon svängde. Gatlamporna slutade här och dimman hade lättat så hon satte på helljuset. Hon tvärnitade i panik när hon fick syn på något vid sidan av vägen. Otto-monstret. Han såg större ut än innan, eller så hade hon missuppfattat hans storlek redan vid macken. Han hade sitt stora huvud ingrävt i en komage. Kon, som såg ut som att den fortfarande levde, eller så var det dödsryckningar, sprattlade med ben och huvud. Marie insåg snart att det var kraften från Otto-monstrets bett och kraften han slet ur inälvorna ur kon som fick den att sprattla. Den kunde omöjligt leva sådär. Chockat satt hon och kollade på medan Otto-monstret slukade inälvor och slickade i sig blod. Plötsligt slutade han. Maria frös till, tittade ner på geväret på passagerarsidan som redan var laddat. Hon visste inte om hon borde släcka lamporna på bilen, men vågade inte chansa ifall hon skulle behöva snabbt köra därifrån. Otto-monstret tittade på henne, igenom henne, på samma sätt som han först gjort på macken, sedan vände han sig bort och sprang bort mot huset. Hon körde efter. Han sprang fort. Hon kollade hastighetsmätaren, 110 km i timmen. På bara någon minut var han framme vid huset. Han försvann bakom huset i mörkret. Maria kollade om hon såg någon röra sig inne i huset och hoppades att de i så fall höll sin inne och hade låst dörrar och fönster, men hon såg ingen rörelse från huset. Plötsligt greps hon av tanken, tänk om de också haft hund som förvandlats och dödat alla i huset. Då kanske det fanns fler hundar. Hon visste att det tog tid att ladda om bössan och om det fanns fler skulle hon behöva tid på sig, om hon ens lyckades träffa första gången. Hon bad till vem som helst att hjälpa henne. Plötsligt såg hon framlyktorna på en bil i backspegeln. Någon var på väg mot henne. Hon lade i handbromsen men lät bilen stå på tomgång. Hon var glad att Carl hade hunnit tanka bilen innan han rastat Otto-monstret. En stor svart bil körde mot henne, hon såg inte in i bilen eftersom hon blev bländad av lyktorna. Den stannade bredvid hennes bil, tätt inpå. Rutan rullades ner på passagerarsidan av den svarta bilen och hon hissade ner sin.
”Vem är du? Vad gör du här?” Hon såg inte mannen som pratade med henne genom bilrutan, men hon hörde att det var en man och han lät som en stor man. En grov och hård röst.

”Jag letar efter hjälp, Otto-monstret.” sade hon innan hon insåg hur fånigt det lät att kalla honom Otto-monstret, då mannen i bilen förmodligen inte hade en aning om vem Otto var eller vad Otto var.- ”Jag kommer från macken längre bort. Det är en man skadad där. Han...” Mer hann hon inte säga innan Otto-monstret kom flygande emot dem, mitt emellan bilarna. Han kastade sig mot hennes ruta, förmodligen för att hon satt närmast att få tag i. Han gläfste och högg i luften mot henne. Maria hann hissa upp rutan en bit innan hans stora missformade nos trycktes in mot henne. Hon var rädd att han skulle spräcka rutan och ta sig in. Hon tog gevärets baksida och slog det upprepade gånger mot Otto-monstrets käftar. Han reagerade inte ens utan fortsatte bara hugga och gläfsa efter henne. Hon kände paniken börja slå in. Adrenalinet pumpade i henne och hon vände gevärsmynningen mot Otto-monstrets käftar, satte det i hans mun. Han högg om gevärspipan och höll nästan på att slita det ur händerna på henne. Utan att titta tryckte hon av. En hög smäll ljöd genom bilen som fick hennes öron att tjuta. Han var vänd bort från Otto-monstret, kände blod rinna i ansiktet på henne. Det tjöt fortfarande i öronen och hon öppnade ögonen. Otto-monstret var borta. Hon hissade snabbt upp rutan igen och kollade ner på marken. Där låg han, Otto-monstret, död med tungan ut genom baksidan av skallen. Det hade blivit ett hål rakt igenom. Hon stirrade på hålet, mådde illa. Sedan mindes hon bilen som stod bredvid. Rutan var fortfarande nedvevad. Hon hissade ner sin ruta, men bara lite, så hon kunde prata ut genom rutan.
”Hallå? Är du kvar?” Hon kände att hon nästen skrek eftersom tjutet i öronen inte riktigt försvunnit än. Det var tyst från den andra bilen. Plötsligt såg hon hur kupélampan i den andra bilen tändes och förardörren öppnades. En stor man klev runt bilen och mot henne och Otto-monstret. Han tittade ner på det döda odjuret och sedan på henne.
”Jag heter Marcus.” sade mannen och sträckte fram handen för att hälsa. Maria hissade ner rutan lite till och sträckte ut sin hand försiktigt för att hälsa tillbaka.
”Maria” sa hon och skakade hans hand. Hon var förbryllad. Har man tid att hälsa artigt när det kan finnas fler monster där ute? Han visste nog mycket mer än vad hon gjorde.
”Snyggt skjutet tjejen.” Sa han och hukade sig ner för att kolla närmare på Otto-monstret. Han petade med pekfingret på Otto-monstrets revben och lyfte upp hans ena, vad som en gång var, öra.
”Han hette Otto.” fick hon ur sig. Marcus tittade på henne förvånat.
”Din hund?” sa han och pekade på Otto-monstrets slappa kropp.
”Nej det var en man på macken, det är... Var, hans hund. Han är skadad, mannen alltså, och behöver hjälp. Vart är alla poliser? Och ambulanser? Människor? Vad är det som händer?” Maria tryckte sig fram ut genom rutan för att se mannen bättre. Han backade och ställde sig framför sin stora svarta bil. I ljuset från strålkastarna såg han ännu större ut.- ”Vem är du?” nästan viskade hon. Mannen svarade inte. Han bara stod där med ena handen på motorhuven och den andra i framfickan på jeansen.- ”Hallå? Hörde du mig?” Nu höjde hon rösten lite. Mannen skrapade med foten i gruset så det krasade.
”Jag är generaldirektör Marcus Swan, Säpo.” Sa han och plockade fram sin legitimation och visade henne. Hon gapade och fortsatte stirra rakt fram där hon nyss sett hans legitimation.
”Säpo?” sa hon, fortfarande halvt gapande.- ”Vad är det som händer egentligen?” Detta frågade hon nog mest sig själv, men generaldirektören svarade henne.- ”Vi misstänker att ett virus har spridits i vattnet. Någon har planterat ut det för att testa ett framtida kemiskt vapen. Viruset är ofarligt för människor, men det påverkar hundar, som du ser. De muteras och blir till, vad var det du kallade det? Otto-monster?”
”Han heter, hette, Otto.” sa Maria bittert. ”Han är, var, ett hundmonster, men han heter Otto.”. Hon samlade sig.- ”Så du menar alltså att ett virus flödar i våra vatten som gör att alla hundar blir till muterade monster? Hur är det ens möjligt? Att blir sådär, så snabbt!” Hon pekade på Otto-monstret.- ”Men Otto drack inget vatten på macken.” Maria tänkte efter. Och hunden i bilen, den hade väl inget vatten? Det var möjligt att den haft en skål i bilen.
”Det tar dagar innan viruset ger effekt. Han kan ha druckit vattnet för flera dagar sedan.” svarade Marcus snabbt.
”Men, varför förvandlades han just idag? Och den där lilla vita hunden? Varför idag?” Maria slog ut med armarna som en unge som inte förstod vad mamma eller pappa sade.
”Om du följer med mig in till kontoret så ska jag förklara allt.” sade Mark och satte sig bakom ratten på sin bil igen. Maria var misstänksam. Det lät för konstigt för att kunna stämma. Båda hundarna, som säkert aldrig ens varit på samma ställe, förvandlades exakt samma dag. Marcus backade sin bil och vände den mot motorvägen. Han stod och väntade på att hon skulle göra det samma. Tveksamt lade hon i backen och började köra.

Precis innan de skulle köra ut på motorvägen kom hon ihåg Carl. Han behövde hjälp, snabbt. Hon hoppades att han inte redan var död. Hon såg Marcus stora svarta bil svänga åt vänster, själv svängde hon höger och körde tillbaka mot macken. I backspegeln såg hon hur bromsljusen tändes på den svarta bilen och att han svängde runt och vände bilen åt hennes håll. Hon tryckte ner gasen och motorn i den gamla Jeepen röt till. Hon kom upp i 150 km i timmen och höll den hastigheten tills hon passerat vraken på vänster sida om henne. Hon sneglade snabbt och såg att hunden var borta nu. Hon vart orolig och gasade på lite till. Bilen orkade inte riktigt med den höga hastigheten och Marcus svarta bil hade kommit ikapp henne. Han körde jämsides med henne och tutade samtidigt som han blinkade med helljuset. Hon fortsatte bestämt framåt. När hon såg mackens ljus saktade hon in. Den svarta bilen körde om henne och placerade sig framför henne. Bromsljusen lyste och hon var tvungen att bromsa ännu mer. Hon växlade och körde om igen och fortsatte gasa. Hon nästen sladdade in på macken och rusade ur bilen fram till glasdörrarna. Det var tomt där inne, ingen fanns kvar. En pöl av blod fanns kvar på golvet och telefonen låg på disken. Hon såg sig förvirrat om i butiken, sprang mot personalutrymmet. Rummet där datorn fanns var i total kaos, det låg papper överallt och saker var slängda på golvet. Hon stannade upp och kände sig mer rädd än någonsin. Än en gång vart hon påmind om att hon var kissnödig.
”Ett dåligt tillfälle att kissa.” sa hon för sig själv. Hon började rota bland papperna för att hitta något som kunde hjälpa henne. Marcus klev in genom dörren på butiken. Han ropade hennes namn. Hon kröp in under skrivbordet för att gömma sig. Hon visste att han skulle hitta henne där, så hon reste sig igen och sprang bort mot personaltoaletten. Än en gång gjorde kissblåsan sig påmind. Hon låste dörren, drog ner byxorna och kissade. Det var skönt och för en sekund glömde hon bort allt som hänt. Men när Marcus bankade på dörren och skrek åt henne att öppna blev hon genast påmind om situationen. Hon torkade sig snabbt, tvättade händerna och öppnade dörren.
”Jag var kissnödig.” sa hon klev ledigt ut genom dörren. Marcus följde efter.- ”Du måste förklara för mig nu Marcus, vad är det som egentligen händer här? Var är Carl och Lasse? Vad har hänt här inne?” Hon pekade in mot kontoret.

”Snälla, följ med mig så ska jag förklara allt.” sade han och pekade med hela armen bort mot bilarna. Motvilligt gick hon med honom och satte sig i hans bil.
”Carl och Lasse är i säkerhet. Stöket på kontoret beror på att mina agenter letat efter övervakningsfilmen från kameran utanför.” Han var lugn när han förklarade. Maria kände sig ändå illa till mods. Han fortsatte.- ”Det du har sett idag kommer du aldrig att glömma, så jag ska säga som det är. Vi har hört att någon, en okänd källa, har experimenterat och något gick galet fel. Dimman du sett idag var en gas som påverkar djur. De andas in gasen och blir tokiga, vilda rovdjur. Alla påverkas, fåglar, rådjur, kaniner, hundar... Ja alla. Vi vet inte var den kommer ifrån och den har härjat i många delar av landet.”
”Så du menar att det här inte är första gången?” Maria såg oroligt på honom.
”Nej.” sa han bara och fortsatte titta framåt. Maria funderade ett tag,

”Varför har ingen hört talas om det här förut?” Hon antog att säpo tystat ned det hela såklart och kände att frågan var dum.

”Det har aldrig hänt i den här skalan. Två gånger innan har dimman dykt upp och då har bara vilda djur blivit påverkade. En varg attackerade en jägare, även hans hund attackerade honom. En annan gång vart en älg galen och tog sig in i ett hus och fyra människor dog.” Han pausade. Det lät alldeles för underligt. Maria kliade sig i huvudet och funderade.
”Men, hur vet ni att det är dimman som orsakade djuren att göra det här?”
”Vi har tagit tester på djuren efter att de dödats och hittade kemikalier i dem som inte finns naturligt. Dimman såg vi inte förrän andra gången det hände och då märkte vi även att några hästar i stallet bredvid huset, där älgen.. Ja.. De vart tokiga och fick avlivas på plats. Stallet var då omringat av dimman. Inte alla djur påverkas, men de som gör det reagerar såhär. Vi försökte göra tester av dimman, men det är inte lätt att fånga in dimma, som du kanske förstår. Men de vi fick ut av testerna visade att den påverkar djuren.” Maria tyckte att det hela lät helt galet. Hon satt tyst och funderade på hela situationen.
”Vart är Carl och Lasse? Klarade han sig, Carl?”
”De mår bra. Carl vårdas på vår privata sjukavdelning. Han kommer klara sig, men hans ansikte går inte att rädda helt, han kommer få svåra men.” Maria hoppade till. Ansikte? Det var ju handen han hade skadat. Hennes hjärta slog snabbare än någonsin. Hon försökte dölja sin reaktion för att inte göra mannen misstänksam. Hon måste komma härifrån, det visste hon nu. Hon sneglade ner mot dörren, hon såg att den var låst. För att komma ut måste han öppna dörren. Hon var fast. Hon började få panik, men försökte dölja det. Mannen var inte den han utsade sig för att vara. Hon satt tyst och försökte komma på ett sätt att fly.

De körde ner i ett stort parkeringshus under ett stort höghus. Hon kände inte igen sig och måste ha slumrat till för plötsligt var det tidig morgon. Hon förbannade sig själv över att hon hade somnat, nu visste hon inte alls vart de var. Hur skulle hon ta sig därifrån? Han parkerade bilen och drog åt handbromsen. Han vände sig mot henne och hon kände nu paniken växa i kroppen. Nu kommer han döda henne, tänkte hon. Men istället låste han upp dörren med en knapp mellan sätena och klev ur. Hon följde efter och funderade på att springa. Förmodligen var han beväpnad och hon skulle inte ha en chans, så hon gav upp den tanken. De tog en hiss upp i byggnaden. Knapptavlan på hissväggen visade att de skulle till tionde våningen. Dörrarna öppnades och de klev ut i en tom vit korridor med vita dörrar på vardera sida, med cirka 5 meters avstånd mellan dem. Antagligen kontor, tänkte hon. De gick längst bort i korridoren innan han stannade. Maria ryckte nervöst till.
”Här är vår sjukavdelning. En läkare ska kolla dig och undersöka om du blivit påverkad på något sätt av dimman. Sätt dig på britsen och vänta så kommer en läkare snart.” Han föste in henne i det vita rummet som bara hade ett fönster där persiennerna var fördragna. Lysröret i rummet blinkade lite och hon satte sig snällt. Han stängde dörren och genast sprang hon upp för att kolla ut genom fönstret, hon ville lokalisera sig, ta reda på vart i hela friden hon var. När hon vinklade upp persiennen fanns inget annat än en vägg med lampor som skulle imitera dagsljus där. Hon drog för igen och tänkte springa mot dörren när den plötsligt öppnades. In kom tre män, en klädd som läkare och två som sjukskötare. De gick emot henne, de två sköterskemännen tog tag i henne och höll fast henne i varsin arm bakom ryggen. Hon började sprattla och sparka, försökte bitas för att komma loss, men de var för starka. Mannen klädd i läkarrocken plockade fram en spruta och en stråle for ur nålen när han tryckte ur luft ut kanylen. Han gick fram och satte nålen i halsen på henne. Allt blev suddigt för att sedan mörkna.

Svettig vaknade hon och satte sig upp. Hon kollade sig omkring. Till sin förvåning insåg hon att hon var i sitt sovrum, i sin säng, iklädd sin vanliga pyjamas. Hon tittade ner på sina händer, kände på halsen. Hon kastade av sig täcket och hoppade upp ur sängen. Framför spegeln såg hon inga märken av någon spruta eller liknande. Hon stirrade på sin spegelbild länge, funderade. Hon gick ut i köket, satte på radion. Nyheterna kom på och hon lyssnade intensivt efter nyheter om den mystiska dimman och djuren, men inget nämndes om detta. Hon satte sig på köksstolen.
”Var det bara en dröm?”